När man har så mycket tid som jag har, kan man göra en sån här mumsig frukost, yummy!
Ett paket jordgubbar kostar 78 cent här. Jag borde ha en jävla erdberrefest, fan så billigt det är!
Förutom att ha bakat hemlagat bröd hittade jag jufkas i en turkisk affär på min gata. (Jufka är en lövtunn deg på vatten och mjöl som är stort som ett A3-papper(. Så jag passade på att göra pita med ost.
Mums mums mums.
Att ha en blogg är inte så enkelt som det ser ut. Det är faktiskt enklare.
Hur som helst är det viktigt att ha en bloggteknik.
Min teknik är enkel. Den handlar helt enkelt om att skjuta upp eller att undvika att göra vettiga saker och helt enkelt lägga den tiden på att, tja låt säga skriva ett inlägg i en timme…
Tjejerna bodde fint på Fredrichstraße, själv bor man ute i Kreuzberg där det finns mer graffiti än vad det finns pengar.
När jag fick reda på att Linn och Linda var här så kunde jag självklart inte tro det. När Pernilla sa vilket hotell dem bodde på visste jag inte vad som var mest osannolikt, att dem var här, eller att dem bodde på det fem-stjärniga-hotellet Regent.
Jag var lite orolig när de skulle se vart jag bodde, jag tänkte att dem kanske skulle blivit så vana med lyxen inne i Mitte att det skulle bli en för stor förändring att komma ut i Kreuzberg. Jag oroade mig i onödan, jag märkte snabbt att förorten fanns kvar i dem när jag fick en kassa med hotellrummets lösa inventarier.
Det kallar jag kultur!
Den här helgen har verkligen varit underbar!
Jag hade knappt landat i Berlin då jag får reda på att Linn och Linda är i Berlin. Jag fullkomligt sprang till deras hotell och vi har hittat på en massa skoj. Igår kväll åkte dem hem för att åka tillbaka till verkligheten i stockholm.
Tack mina kära hjärtan för att ni kom, ni är guld värda.
Okej nu har det varit tyst från mig nog, nu är jag tillbaka till Berlin och den vacka skapelsen som kallas internet!
nu ska den här bloggen börja leva igen!
pusss /Aleksandra
Igår hade vi fest här för Jovan, min systerson som föddes för en månad sen. När jag vaknade imorse hade jag ont i hela kroppen och nu är jag sjuk. Hela familjen har engagerat sig i vad som är fel och vad som är bäst att ta. Min faster tyckte att vi skulle hitta en speciell ört som skulle hjälpa till. Jag hade inte lust att gå ut i skogen för att hitta några löv så jag tog en tablett istället.
Det fick mig att minnas en annan gång jag var sjuk här i spanien med 40 graders feber, min mamma tog och skalade potatis och la potatisskalen i mina strumpor. Det ska tydligen ”dra ut” temperaturen..
Som dem säger nere i Balkan; nema bolesti za kojuj ne raste neka trava.
Att medellivslängden är lägre där har inget med saken att göra tydligen.
Just nu är jag hos syrran (Milica) som bor nere i Torrevieja i Spanien. Av någon anledning har jag varken haft signalstyrka på telefonen eller internet!
Efter 1, 5 h (!!!) samtal med spansk kundtjänst (bara för det förtjänar jag något slags kommunikationspris) är internet nu fixat och jag känner mig inte lika isolerad längre.
Tanken var att jag skulle plugga denna afton, men den ambitionen försvann lika snabbt som min nyfunna glädje för internets existens. Imorgon skriver jag ett förlåtmail till min lärare. Fi halvete for dagens jefla ungdom.
Jag och min extrasyster Edita brevid Podinarca i syrrans trädgård.
Det har minst sagt varit en intensiv vecka i Sverige och jag har fått mycket gjort. Nu fortsätter verkligheten för mig och imorgon åker jag till Spanien till min syster och hennes familj plus till min pappa och alla andra vänner vi har där. Om en vecka åker jag tillbaka till Berlin.
Det är kul att resa och jag har fått göra det en del den här tiden, men man känner sig lätt lite hemlös. Ingenting är riktigt hemma längre.
Cao så länge!
Sta kazete, jel smo probijali led?
